Stupbetraktare
 

Malin, Lena och Lisbeth njuter av uppfärden.

Utsikt över dammen i Skjeggedal och lite till.

Utpumpad artikelförfattare.

Roy på Trolltungan.

Vandringen från parkeringen i Skjeggedal
via Mågelibanan och sedan fram till
Trolltungan. Merparten av oss bröt vid det
lilla krysset på bilden.

Ett av dom många vackra rummen på hotell
Ullesvang i Lofthus.

Vädret var inte riktigt på topp, men vi struntade i
det och begav oss mot Trolltungan.

Vagnen efter oss skulle hurtiga norskor åka med.
Åtminstone en av dem var nog äldre än jag själv.
Skulle historien upprepa sig från förra året och året
innan o.s.v. att dom skulle gå om oss? Den där
kvinnan som säkert skulle få det gänget att
bromsas upp, pratade dessutom om att dricka
Jägermeister. Vad nu det är för något? Något
norskt dopningspreparat, kanske? Nu kände jag
hur jag andades tungt och det rätta flytet ville inte
riktigt infinna sig. Innan detta s.k. flyt hade
kommit så tog första kraftiga backen vid och
värmen ökade snabbt inombords. Började fundera
ut olika strategier. Fick hallucinationer och
drömde alltmer om hur det hade varit i stugvärmen
på Hagali med några äpplen.

När vi hade avverkat ungefär 100 höjdmeter, så
hoppade jag och Jocke bakom en sten och
strippade. Vad såg jag inte om inte norskorna i
snabb takt uppför stigen. Det är inte sant!

Var tvungen att skärpa till mig och dra in magen
när dom gick förbi. Kunde verkligen den där
Jägarmästaren vara så effektiv?

Jag hade inte gått mer än 20 meter förrän orken
fullständigt flöt ut med svetten.

Uppe på toppen så stod övriga i gruppen och
väntade.
Nu var jag så trött och viljan att bryta har aldrig
varit så stor som nu. Kamraterna bjöd på choklad
och Lappen erbjöd sig att bära min ryggsäck.

Kraften kom tillbaka och vi fortsatte.

Regnet ökade men jag hade satt på mig min
regnjacka från första början och byxorna var torra,
åtminstone utifrån.

Någon Trolltunga kunde vi inte se och för varje
bergsknalle hoppades jag att den äntligen skulle
dyka upp. Kameran hade jag varit oförsiktig med
så varje gång det var dags att ta ett foto så körde
den exponeringar tills jag stängde av
strömbrytaren. Uppenbarligen överslag i
elektroniken. Stoppade kameran innanför jackan i
hopp om att den skulle återställa sig.

Norskorna hade stannat och tagit rast. Vi fick
hejarop när vi passerade dom och jag fick sträcka
på mig för att inte se ut som den hösäcken som jag
kände mig som.

Efter en stund så gick dom om oss igen och
förmodligen så var dom inte alls blöta om
strumporna. Förmodligen så kändes inte ens
ryggsäckarna dom bar på. Förmodligen skulle dom
kunna löpa resterande bit. Allt för att dom använde
Jägarmedicinen.

När vi efter en stund kände för dom lappen-
tillverkade smörgåsarna, kom diskussionen om hur
långt det var kvar och tiden för att sedan gå
tillbaka. Vi ville ju helst komma tillbaka innan det
var alltför blött. Samtidigt så ökade
vattenmängderna i bäckarna. Det fanns ställen där
det inte har runnit några bäckar på mycket flera
hundra år, tror jag.

Jag var nog först ut att slå följe på dom som ville
bryta. Jag hade ju mentalt brutit långt tidigare.

Jocke och Roy beslöt att fortsätta. Vi andra tog oss
tillbaka och åkte ned med sista turen.

Det fanns inte en tygbit som var torr nedanför
regnjackan. Regnbyxor då? Jo dom hade jag i
tryggt förvar i ryggsäcken. Men när jag förstod att
jag var blöt så var det redan för sent att sätta på sig
byxorna.

Vi körde hem till Hagali och duschen gick på
högtryck.

Några timmar senare kom Roy och Jocke. Det
hade inte varit mer än högst en halvtimma kvar för
oss att vandra, när vi bröt.

Men den som spar han har.

Av 11 ursprungligt anmälda till Trolltungan så
kom 2 ända fram.

Jag själv har fått ta mig i kragen och börjat med
regelbunden motion, d.v.s. varje dag och inte
varje år.

Förresten så var Roy och jag ute på den ”lilla
tungan”, 1100 meter ovan Lysefjorden för några år
sedan. Det däremot kan man kalla för bragd.