Aurland og rallarvegen 2004

Rallarvegen vid Finse

Den här hemsidan skapade jag för att berätta om hur jag genomför mina vandringar. En sådan där med
vandrarkängor, ryggsäck och vattenflaska. Rallarvägen eller Rallarvegen som det heter på norsk är
ingen vandring utan en strapats på cykel. Nu kan man gå hela vägen med hjälp av vandrarkängor och
det var en del som gjorde detta med. Men vanligast är att man hyr en cykel och sedan cyklar åt något
håll.
Rallarvägen eller rallarvägarna är de vägar som de norska rallarna gjorde för att kunna bygga
järnvägarna i Norge.

Hur hitta dit?

Rallarvägen som man kan cykla, springa och gå på, går mellan Haugastöl några mil väster om Geilo
och slutar nere vid Flåm. Cyklar man hela sträckan så blir det cirka 10 mil. Vi valde en kortare variant
på 6 mil. Startar man från Haugastöl, så är det uppför halva sträckan innan det bär utför. Vi valde att
starta vid Finse som ligger 4 mil väster om Haugastöl och på 1222 m.ö.h. För säkerhets skull så bokar
man cyklarna i förväg. Vi tog tåget till järnvägsstationen i Finse och cyklade sedan tillbaks till Flåm
där bilarna väntade på oss.

Vilka var vi som genomförde denna bedrift?

Man kan nog säga att det har blivit något av en tradition att vid första helgen i september åka till
Norge för att svettas. Första gången var det tre, nästa gång fyra och nu var det hela åtta personer från
samma arbetsplats som tillsammans mötte svårigheterna på fjället. Vi som åkte var Chatri, Christina,
Camilla, Lisbeth, Nicklas, Joakim, reseledaren Roy och jag själv.
 

Flåmsbanan

Christina och Lisbeth

Cykling på rallarvägen

Vi hade hyrt två hus vid Aurlandsfjorden i samhället Aurland. Husen låg mycket nära fjorden, så nära
att det var bara att hoppa ut genom fönstret ner i vattnet. Husen var fristående men tillhörde ett
pensionat, där vi åt frukost varje morgon. Vangsgaard heter stället och har naturligtvis en hemsida.
Vi betalade för tre nätter 550 nok/person inkl. frukost.
Från Aurland till Flåm är det bara 15 minuter med bil. Aurland är trevligare att bo i än exempelvis
Flåm. Aurland är mer ett genuint fjordsamhälle än Flåm, som är ett genuint turistställe.
I Flåm tog vi tåget till Myrdal. Denna järnvägslinje är 20 km och går igenom 6 km tunnlar. Under
2003 åkte en bra bit över 400 000 personer med de två tågen som trafikerar linjen. I Myrdal bytte vi
till Norges TGV eller X 2000. Informationstavlan i vagnen visade på höjd över havet, inte hastigheten
som är mer vanligt i snabbtågen. Hade varit kul att se 55km/h på displayen (hahaha). I Finse steg vi av
och här möttes vi av den hårda verkligheten. Det var här strapatserna skulle börja. Men inte skulle det
vara svårt att cykla 6 mil, när starten är vid 1220 möh och målet är vid 2 möh.
Det blåste lite (mycket för en stadsbo) men solen sken på det bästa tänkbara sättet. Nu gällde det att
välja rätt klädsel. Det fick bli vindtäta kläder över mindre bra kläder.
Mentalt hade jag förberett mig för regn och stark blåst. Med mig hade jag även min rånarluva.
 

Lisbeth och övriga gruppen spanar in utsikten

Roy bromsar i kurvan

Efter några kilometer och den första pausen, passade jag på att ändra min klädsel. Det var tur det
för annars hade jag flutit bort av svett. Nu verkade det som om kartan eller rättare sagt min bild
över hur cyklingen skulle gå till inte riktigt stämde. Vi cyklade hela tiden uppför, när vi egentligen
skulle nedåt. Under första milen gick det mer eller mindre uppför ända till toppen av vägen som
ligger på 1343möh. En stigning på cirka 120 meter under en hel mil. Sedan bar det utför, men inte
gick det fortare för det. I backarna hade regnet spolat bort den finare sanden och lämnat kvar
knytnävstora stenar att parera. Nu förstod jag varför cyklarna var utrustade med 3 bromsar. De
behövdes. Vägen hade knappast några räcken, utan det var bye-bye om man missade vägen.
 

När det var en mil kvar till Myrdal hade vi kommit under trädgränsen och höstfärgerna riktigt tävlade
med varandra. Strax innan Myrdal bar det uppför igen och jag kände mjölksyran och krampen komma,
men bestämde mig för att låtsas som ingenting. Vid Myrdal går rallarvägen rakt nedåt med 16 slingor i
en serpentinväg. Jag vet inte hur stor höjdskillnaden var, men nog var det på pass att svälja ett antal
gånger för att få bort trycket i öronen.

Nere i Flåmsdalen som är 20 km, består 15 km av asfalterad väg. Nu behövdes inte några trampor utan
det var bromsarna som fick arbeta. Tillbaka i Flåm där vi lämnade tillbaks cyklar. Vi åkte ifrån Flåm
med 8.30-tåget och var tillbaka klockan 18.00.

Med oss hade vi kaffe, vatten och smörgåsar. Pålägget på denna resa var inget annat än stekta ägg och
falukorv. Varje dag! Vi hade med oss 48 ägg och tre falukorvsringar.

Fyra av oss hade tidigare testat sina gränser på strapatsfyllda vandringar. Fyra hade nu anslutit sig till
den här resan och hur skulle det gå?

När jag summerar resan, kan jag bara säga att det var en 10-poängare. Om man vill stärka en
arbetsgrupp, så är det ett tips att göra som vi gjorde. Visst hade vi en bra anda innan, men den blev
ännu bättre efter den här resan. Att bara åka iväg hemifrån kan nog vara till hjälp, men att koppla en
strapats till, gör så mycket mer. Vi samlas helt enkelt kring en utmaning, där vi ställer upp för
varandra. Ingen grupp är homogen med likartade individer, vilket ställer krav på gruppmedlemmarna.
En fysisk övning på fjället svetsar en grupp starkare och övriga dagar i Norge kändes som en
glädjande avkoppling, bland japaner och ryssar. Vi hade gjort något stort tillsammans.

Jag skulle utan att blinka kunna åka denna sträcka igen, vilket är mycket enklare då jag vet vad som
fodras av mig.
 

Camilla bromsar nedför serpentinvägen från Myrdal

Rallarvegstunnel i Flåmsdalen

Aurland och hytterna till höger

www.vangsgaarden.no

Aurland og rallarvegen 2004