Örneveijen vid Lysebotne

Om man tillhändelsevis vill prova på något nytt och dessutom töja på sina gränser, då är en helg i Telemarken ett exempel på detta. Telemarken är ett landskap eller fylke som de säger i Norge, beläget mitt emellan Oslo och Bergen. Om man sedan väljer att åka dit med likasinnade, så kan bara en sådan vistelse beskrivas som succé.
De som valde att resa dit tillsammans med mig, är arbetskamraterna Chatri, Roy och Joachim. Huset vi bodde i tillhör Roy’s syster, som vänligt nog ställde detta fantastiska hus eller hytte som de säger i broderlandet, till vårt förfogande.
Bara huset kräver en egen berättelse och det var med vemod vi lämnade detta.
Vi startade fredagen 5 september från ett gråmulet Göteborg, för färd upp till Strömstad för vidare färjetransport över till Sandefjord.
Redan när vi hade lämnat Sverige, sken solen från sin bästa sida (hur ser baksidan ut?) och fortsatt transport upp till huset var så perfekt den bara kan bli.
Roy hade i hemlighet ordnat att en guide skulle möta oss vid stavkyrkan i Eidsborg. Efter guidningen tog vi en paus och åt de medhavda äggmackorna. Först fick de värmas i motorrummet. Tyvärr så blev bara smörgåsarna jumma, då Volvo numer endast har aluminiummotorer. Bättre var det att värma mat i de gamla gjutjärnsmotorerna från förr.

I samhället Dalen, som också ligger i en dal vid Telemarkskanalens slut, finns ett gammalt vackert trähotell som även det kräver en egen berättelse. Förr transporterades gästerna ifrån kusten med kanalbåten Victoria upp via slussarna in i Telemarken. Från hotellet kom bussen och hämtade gästerna vid bryggan. Bussen står fortfarande på gårdsplan som den alltid gjort. En läckerbit som inte mina vänner var lika snabba att upptäcka. De trodde jag dreglade över en modern linjebuss bredvid.
Suck, det är sånt man får leva med..…
 

Vandring vid Lysefjorden
Tidig väckning och packning av vandrarutrustningen. Nu väntade en bilresa på över 2 timmar via småvägar fram till Lysefjorden. Vid Örneveijen parkerade vi, för att vandra till den berömda Kjerag-stenen. En sten som brukar finnas med på de flesta av Norges turistbroschyrer.
Från parkeringen kunde jag notera att första höjden (fanns det fler än en?) inte var att leka med. Stigningen är så brant att de har kättingar förankrade längs bergssidan, för att man över huvudtaget skall ha en sportslig chans att komma upp eller ned utan att behöva nödga bergklättrarutrustning. Till Kjerag-stenen är det 2,5 timmar att vandra. Ordet vandra har fått en ny betydelse för mig efter denna tur. Jag har numer graderingarna: flanera (gjorde detta i somras på Söderåsen), sedan kommer promenera, därefter vandra och nu har jag även lagt till strapats i mitt rörelse-ordförråd.
I mina tidigare vandringar i Frankrike har strapats funnits med i delar av vandringen. Vägen till Kjerag-stenen är enbart strapats. Hur skulle jag klara detta? Uppenbarligen hade jag fel underställ, under den vindtäta jackan. Jag var dessutom den ände i gänget som inte utövade fysisk träning.
 

Joachim och Chatri

Dessutom är jag äldst i detta gäng, även om naturligtvis ingen tror det. Som extra belastning var också att inte ha kontroll över sträckan och dess svårighetsgrad. Vädret var också osäkert. Fram till starten hade det hela morgonen varit mulet och blåsigt. Skulle detta hålla i sig, eller skulle solen även denna dag visa sig?
När vi hade klarat av den första kullen, så trodde jag att kroppen skulle sprängas. Jag hoppades, trots att förnuftet sa något annat, att vi redan var framme. Nej, nu var det en nedstigning lika mycket som vi hade gått upp…….därefter upp igen lika mycket, efter det ned och efter det upp och sedan upp och sedan upp…..Min tröja hade sedan länge lämnat sitt torra ökentillstånd.
Nu hade andra andningen inträtt och kontrollen över situationen infann sig. Då inte den fysiska kapaciteten var något för mig att skryta om, så fick den mentala inställningen kompensera detta.
Att tröjan redan efter några höjdmeter ändrade karaktär, fick mig till att se det positiva – vad jag skall ändra på till nästa gång - tröjan? Att sedan gå 600 meter rakt upp, med några nedstigningar emellanåt, krävde att jag enbart hela tiden tänkte på nästa steg och inte på slutmålet. Något som är viktigt i allt vad man gör för att lyckas. Många små steg och man går långt.
De flesta som var ute i samma avsikter som vi gick mycket fortare. Förmodligen vana personer.
Väl framme vid Kjerag-stenen tog vi paus och åt våra smörgåsar. Ett norskt par tillagade fisksoppa och delade med sig till oss. Godare fisksoppa får man leta efter. Vi var nu på 1100 meters höjd, med lodrätta väggar ned till fjorden. Här är en populär start för fallskärmshoppare. Vi valde att gå ut på kanten som var stort som ett skrivbord. Snacka om snabbhiss ned om man väljer att ta ett steg för mycket. Efter detta var det Kjerag-stenen som väntade. Här fanns mycket folk och några gick ut på stenen, där det var fritt fall under den, ned till fjorden.
 

Då dök tanken upp även för mig att åtminstone gå dit och titta hur det ser ut. Jo stenen var också som en bordsyta, men avsatsen för att komma dit var inte större än 40 x 70 centimeter. 40 centimeter ut från berget alltså. Vad fanns bredvid detta? Jo fritt fall…ja ni vet hur långt.

Jag tog mod och hoppade med höger foten först (bergsknallen låg till höger om mig) och vänster foten sedan. På så sätt så vände jag ryggen åt bergknallen och näsan mot….ja ni vet.

Efter dokumentationen så var det återvägen kvar. Nu gjorde jag det fatala misstaget att hoppa med höger foten först och vad skulle jag nu göra av vänster foten då bergsknallen var i vägen? Jag skulle naturligtvis hoppat med vänster fot till avsatsen och höger till den stora säkra ytan. Nu stod jag klistrad med magen emot bergssidan på en yta som inte var bredare än 40 centimeter, med två!! kameror på magen. Hur behålla balansen? Hur skulle jag få kraft och mod att satsa på det sista hoppet mot säkerheten? Kände lite hur skräcken närmade sig. Håll dig lugn Robert, tänkte jag och gör ett ryck!
Eftersom jag nu skriver ned detta, så förstår ni att det inte var dags för mig den här gången heller .
Vandringen tillbaka till bilen gick som en dans, fast det var jobbigt. Nu kände vi alla en tillfredställelse över att vi klarat denna bedrift och vi hade nu kontroll över sträckan. Här uppe på berget infann sig denna dag, de där jetvindarna som man hört att flygplanen nyttjar på mycket höga höjder.
Väl tillbaka i huset firade vi bragden. Vad gjorde det då att regnet stod som spö i backen dagen därpå.
Hemfärden gick genom ett regnigt Telemarken och väl tillbaka på färjan i Sandefjord intog vi en brakmiddag.
Om jag kommer att göra om det? Lita på det!
 

Lysefjorden